Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta. 
Hur ska det sluta? 
Hur ska det sluta? 
Jag tog min mors synder och alla oförrätter min bror hade gjort, tog allt i min famn och gick ner till kanalen, allra längst ner, där backen mötte vattnet.
En far som stuckit och en som lämnades bakom. Orions bälte i natten, den enda konstellation jag kände igen och så mycket gräs och sprit att allt kunde glömmas bort.
Hur ska det sluta? 
Sprang längs stranden några timmar senare som om jag inte hade något att förlora och det hade jag verkligen inte. Någon sjönk som en hammare, en annan flöt bort som ett meddelande i en flaska till en annan kontinent. Alla blommade ut i sina föräldrars avbild, för utom de av oss vars föräldrar inte fanns eller från vilka vi undandrog oss alltför tidigt.
Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta. 
Hur ska det sluta? 
Varför skulle jag behöva hålla ett löfte, har alltid haft ett skottsäkert leende. 
Hon var en underklasstjej från en kristen sekt och hela hennes varelse stretade emot, min kärlek förblev obesvarad tills vi skulle skiljas åt. 
Sommarlovet var en nebulosa, alla närmade sig varandra, attraktionen var så stark, men till hösten skulle vi ändå gå skilda vägar, bara en dåre kunde låtsas som om det inte var så.
Hon tog av sig alla kläder när jag redan hade gett upp, men ingen visste vad eller hur. 
Den enda som visste något överhuvudtaget var hon, och det var svaret på ”varför”. 
Jag var en tjuv, precis som nu, men jag stal bara språk på den tiden. 
Det var vi två och månen och ett löfte som inte kunde hållas. 
Nu är hon död. 
Efter sommaren var det en medelklasstjej som tog mig i handen och visade mig hur det var i sommar stugorna. 
Hur ska det sluta? 
Jag kan inte dö förrän min mamma dör. 
Nu har jag egna barn. 
Jag tittar på dem, som från någon annanstans.
De där barnen är så välbevarade, jag står mellan dem och min mamma som står mellan mig och döden. 
Det är en dödssluss mellan dem och det som komma skall. En bit ifrån hennes familjs sommarstuga bankade vi ner pålarna i marken för att sätta upp ett tält och hon visste exakt var vi skulle vara för att undvika myrorna, våra kroppar skulle vara våra, sa hon. 
Hon hade allt och visste precis hur hon skulle behålla det. Allt jag behövde var en flaska sprit och ett skjut vapen, men fick leva med det som fanns till hands. Jag blev tvungen att sticka därifrån långt innan hon hade vaknat. 
Människor förs ut till skogen för att avlivas, inte för rekreation, men också det är väl en klassgrej. Hon hittade mig lite längre bort, först var hon arg och senare tröstande. 
Hon la sitt huvud där mitt hjärta en gång hade funnits och jag kände absolut ingenting. 
Kan inte skilja blommor från bin. Hur ska det sluta? Allt jag behöver är en flaska sprit och ett skjutvapen. Hon visslade en sång och jag bet ihop, bad henne gå till tältet. 
Jag runkade bakom ett träd innan jag återvände. Vi låtsades hela vägen tillbaka till sommarstugan och när vi skildes åt var det sista gången vi sågs. 
Du blir aldrig kvitt mig, jag blir ett träd, blir ved. 
Lägg dig i gräset. 
Kom ihåg när du älskade mig. 
Hur ska det sluta? 
Jag kan inte dö förrän min mamma dör. 
Hon tvingade min bror att gå ner med kattungen och lämna den i soprummet. 
Han stod i hallen och drog sin lilla hand över pälsen medan tårarna rann. 
Till slut gjorde han som hon sa och nästa dag var katten kvar där nere. 
Vi hörde den jama bakom en av containrarna och sprang ut därifrån med våra hjärtan bultande: dudunk dudunk. Jag borde ha tagit min mors synder och min brors alla oförrätter ner till något vattendrag och tvättat allting och alla rena. 
Han skaffade sig en hund så fort han fick tag på sin första egna lägenhet. 
En gång lät han hunden springa iväg före, men den kom aldrig tillbaka. Han stod utanför tre våningshuset tills månen gick upp – samma måne som i mina första dikter, samma trevåningshus. 
Hur ska det sluta? 
Natten är så tyst, utsträckt – och jag är ensam. 
Hittar inget narrativ. 
Vinden stönar och jag tar mig från stad till stad i en gammal Saab. 
Minns inte om den var tjuvkopplad eller bortskänkt på annons, men risig var den. 
Lämnar den på någon landsväg när soppan tar slut och liftar till närmsta stad. 
Han som plockar upp mig har ett sorgset ansikte, inget skottsäkert leende. Han vill också glömma något. 
Vi pratar om hans barndom och hur ingenting blev som han hade tänkt sig. 
Vi ligger med varandra hemma hos honom där jag också övernattar. 
Jag känner mig fylld av kärlek. 
Ett ögonblick känns det som om jag ska stanna nära intill honom resten av mitt liv, jag slickar i mig hans kropp, snurrar fram tussar av hans brösthår med min tunga. 
Hans fru har tagit med barnen till barnens morfar. Vi glömmer varandra efteråt och hade det inte varit för att den här låten började spela hade jag verkligen inte kommit ihåg att något av detta ägde rum. 
Det är inget märkvärdigt med just den här låten, den går som alla andra da-dida da-didae. Den hör ihop med andra saker också. 
Till exempel fanns den med på en blandskiva jag fick av någon som jag höll kär.
Jag lyssnade på den dag efter dag efter dag efter dag, år efter år. 
Till slut blev jag tvungen att slänga den eftersom jag alltid grät när jag lyssnade på den – men till och med det försvann. 
Jag har inga känslor längre. 
Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta. 
Hur ska det sluta? 
Jag kan inte dö förrän min mamma dör och jag tittar på barnen medan de lyssnar på en gammal skiva från  30-talet, gungar fram och tillbaka och kallar det för dans – och jag vet att de inte kan dö förrän jag dör. 
Allt jag behöver är en flaska sprit och ett skjutvapen. 
Alicja! Alicja! Jag hittar inget narrativ. 
Du tumlar runt i det höga gräset bakom syverkstaden tillsammans med Przemyzław, ni har precis haft sex för första gången i båda era liv. 
Katterna springer ut och in ur det nybyggda huset som ska bli hostel, nu när tyskarna säkert k ommer komma tillbaka, den här gången som turister. 
Vi skrapar bort fästingar från våra kroppar, som nektar eller pollen, förutom de som har hunnit gräva sig in i huden. 
Vi får hjälp av wujek och ciocia att ta bort de som sitter fast. 
Kattungarna kommer och går. 
Alicja bor redan i Berlin och har tre barn, åker skridskor med dem på Potsdamer Platz varje vinter. 
I Tyskland är hon polack. 
Isen är tjock men i Sverige faller Przemyzław i gråt varje gång han minns hur han föll i gråt i mina armar i sina föräldrars hemby när han utan förvarning fann sig helt överrumplad av att bergets djupt djupt gröna färg mötte himlens djupt blåa. 
Jag hittar inget narrativ, Przemyzław är min äldste vän och han har gått sönder. 
Överallt i världen är han svensk. 
I Tyskland är han polack. 
I Polen kan han bara gråta nuförtiden. 
Han tror att naturen är en tröst men sådana som vi avlivas i naturen. 
Det finns ingen rekreation, bara stress och brist på förankring. 
Jag har så mycket hat i min kropp och så mycket sorg. 
Allt jag behöver är en flaska sprit och ett skjutvapen. 
Den största orättvisan i världen är att barnen behöver mig. 
De är så välbevarade, trots mina vredesutbrott. 
Den äldsta av dem har fått vara med om så många fler. 
Hon darrar av rädsla när jag blir arg. 
Jag kramar henne, jag pussar henne, jag säger förlåt, lyfter upp henne i famnen, gräver ner mitt huvud i hennes mage men när jag ska förklara varför jag blev arg är jag redan arg igen och det andra barnet slutar inte gråta, ljudet är så högt att jag måste hålla honom för munnen. 
Snälla soc, allt är fiktion, ta inte mina barn ifrån mig. 
Jag hittar inget narrativ, allt jag minns är fiktion. Jag glömmer både namn och ansikten, men jag minns Alicja, jag minns Przemyzław. 
De där barnen är så välbehållna och de kan alltid, alltid, oavsett vad jag gör, göra anspråk på den relation som fixerar mig som förälder – över tid, över rum, över generationer. 
Pappa stack. 
Han gick ner till hamnen en morgon för att köpa fisk, men kom aldrig tillbaka. 
Många år senare kom det ett brev från Coney I sland, han hade börjat spela piano på något sjabbigt ställe med ett gäng losers. 
Hans vänsterhand har alltid varit stark, det blir mycket klink och klonk i det lägre registret. 
Pedalerna rör han inte. 
Han har gått med i en cirkus, men är fortfarande den där pappan som fick vredesutbrott och stack, samma kropp, samma djur. 
Snälla soc – allt är fiktion. 
Ta inte mina barn ifrån mig. 
Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta.
Hur ska det sluta? 
Jag hittar inget narrativ men om nätterna drömmer jag om alla jag inte längre minns, drömmer att jorden går under med ett skrik, dem jag en gång kände dyker upp och försvinner, antingen med tomma eller vanställda ansikten. 
Vi satt utanför svartkrogen som bedrev sin verksamhet i det öppna, ett stenkast från torget. 
Det hade börjat ljusna och vi hade de mest förtroliga och mest betydelsefulla samtal som jag har haft i mitt liv. Hon bodde i en sekelskifteslägenhet precis vid torget, hon och hennes bästis, vars konstnärs pappa ägde den. Det hängde bara originalkonst på väggarna och i alla rum stod föremål från Kina och Indien och norra Afrika. Den överdimensionerade hallens väggar var täckta av bokhyllor fulla av böcker. 
Det hände att jag övernattade där för att slippa gå hela vägen tillbaka till min mammas lägenhet. 
Hon la sig på sängen, blundade, alltför trött för att agera ut sina begär, men alltför kåt för att somna. 
Rastlös, uppfordrande. 
Jag använde bara min hand, mjuka rörelser, flinka fingrar, behövde inte ens ta av henne kläderna. Jag somnade medan jag höll på och hennes rytmiska stönande trängde in i den första sömnen, ljudet av ett tåg som flög genom ett underland och jag som skyfflade kol. 
Så snart hon fått orgasm somnade hon och jag föll i allt djupare sömn medan dagen grydde och efter middagen blev gammal. 
Vi vaknade i varsin ände av sängen. 
Hon bjöd på kaffe och mitt huvud snurrar runt, mitt hjärta bultar nere i skorna. 
Jag måste gå ner till kanalen där jag lärde mig tala för att elda upp allt vatten. 
När jag många år senare berättar det för hennes syster som jag inte vet är hennes syster skrattar hon i sitt armveck, så att jag inte ska se det. 
Jag kan känna det i vartenda ben i kroppen, vill bara lägga mig ner på gräset där jag är, huvudet mot marken och sova bort alltihop.
Behöver inte någon, jag behöver inte någon.
Hur ska det sluta? 
Jag har två barn, det slår mig som en hammare, jag lyfter upp dem båda i famnen och går ner till vattnet med dem, vill tvätta dem rena men vattnet är borta, flodbäddarna är fyllda med tång och med blöt, illaluktande gegga. Det tar bara ett ögonblick så är de smutsigare än de var innan vi kom dit. 
Deras små kroppar är täckta av något brunt, de rullar runt i tången och geggan och deras barnstämmor skrattar högt. De får inte se mig arg, jag går under av att ständigt vara den som kräver rättning i ledet. 
Mina ögon är inte förmögna att fixera någon, blicken fladdrar. 
Ingen av oss visste vad kärlek var men vi levde båda nära en avgrund, träffades av en slump i ett sammanhang där alla hade legat med alla. 
Oälskad som hon var förälskade hon sig i män lättare än jag tömde en flaska. 
Det enda som återstod var att gifta sig, och det gjorde vi på en gång, jag flyttade in till henne  dagen därpå och under en period stod våra kroppar i en rät linje i förhållande till varandra, men så småningom blev det klart att det hade handlat om en månförmörkelse, en som inte syns. 
Vi lärde oss lojalitet men passionen drev iväg som den ville, precis som tidigare. 
Hon var vit som fiskben och jag som en spann med tjära och vi var förbundna med varandra för alltid. Molnen ser små ut vid horisonten, som rubriker i gamla helformatstidningar och jag kör en bil långt över hastighetsgränsen på en tom landsväg, s läpper ratten och blundar men glömmer koppla bort bilbältet och när bilen hoppar till vet jag att jag inte kommer dö. 
Allt är över på ett ögonblick och jag kryper ut ur bilen illa tilltygad. 
Efter en stund stannar någon vid landsvägen och småspringer bort till mig. 
Det syns att han inte brukar springa och att han både vill hjälpa mig och slippa vara med om någon allvarligt skadad. 
Han pratar i telefon och när han är framme förstår jag att han har ringt ambulansen.
Han håller en hand under mitt huvud och säger att jag inte får somna, men jag vet att jag inte kan dö förrän min mamma dör. 
Hur ska det sluta? 
Jag borde ha gjort allt annorlunda, borde gjort det bättre, borde tvättat allting rent. 
Hur ska det sluta? 
Flyktinstinkten är ingarvad i mitt dna, den går så djupt, så djupt och det är allt jag har att ge som gåva, det är allt jag har att ge i arv. 
De kan bara förlåta mig om de låter mig dö. Jag kan inte säga något, har blivit helt stum eller så håller jag redan på att glömma vad som har hänt. 
Utanför fönstret drar en gatukatt förbi, längre bort skäller en hund men i min ögonvrå finns någon ny som jag längtar efter, det svarta håret som smälter ihop med dunklet, vi dricker varandra varje kväll.
Jag blir aldrig mätt och hungern får min kropp att darra och frysa och vibrera och det enda som kan upphäva darrningarna ett ögonblick är glöms kan. 
Det enda som kan upphäva darrningarna är glömskan och när barnen är vuxna kommer de till mig med blommor medan jag sover bredvid en främmande. 
Jag vaknar långt senare och ser att solrosorna har vissnat och på nattduksbordet ligger färglagda teckningar på den lille prinsen kvar. 
Jag drömmer samma drömmar om och om igen, med små variationer. 
De slutar oftast på samma sätt och när de slutar på ett sätt som är nytt blir jag överrumplad och vaknar. Jag intalar mig själv att jag bara slumrade till men saker och ting har förändrats. 
En insekt som ser ut som en stor myra flyger ner på bordet, ett par centimeter ifrån mina händer. 
Medan jag fortfarande ser på drar den av sina egna vingar, den ena efter den andra, och går sedan tvärs över bordet. 
Jag har ingen tid för människor på gatorna, ingen tid för folk som står i hörnen och väntar med sina tal eller sina cigaretter eller vad de nu har i sina munnar.
Vill bara ha någon nära, hopvikt runt mig själv i någons armar och bara vinden som håller tal och regnet som knattrar på rutan och kyler ner huset medan vi värmer oss långt därinne under en hög med täcken och filtar. Vi ser inte ens varandra i ögonen, rör bara våra munnar över varandras kroppar, ögonen så nära huden att till och med de allra finaste  blodådrorna syns, som ett tunt och intrikat nätverk av röda trådar.
Jag vaknar igen och igen och igen och varje gång är jag någon annanstans. 
Du borstar bort något från min axel och jag vet inte ens vem du är. 
Fladdermössen flyger runt i kyrktornet, jag hör ljudet från deras vingar, skymtar en och annan som flyger ut medan daggen kyler ner min kropp och månen gör att vattendropparna ser ut som iskristaller. 
Var är armarna som höll om mig? 
Kärleken som lovades mig? 
Det räcker med att jag blundar så kommer det över mig som en spann med ljummen olivolja, insikten att allt detta är en sorgsen och uråldrig känsla – ingenting nytt, ingenting nytt. 
Beteshagarna är rika på gräs och örter, djupt gröna och mjuka i mina ögon. 
Jag var alltid oskyldig när jag låg och sov, oskyldig när jag drömde, springer in genom grinden, in på kyrkogården, samma kyrkogård som jag och mina vänner promenerade i när vi var tonåringar, och vi skrattade och lovade varandra att förbli vänner tills döden skulle skilja oss åt. 
Björn bytte namn och flyttade till Florida. Jag ser bilder av honom och hans fru och son på facebook ibland. 
Andra dog, eller dog nästan. 
Någon enstaka borde ha dött. 
Przemyzław hade fått jobb som skogshuggare sist jag hörde ifrån honom, men han var för trött för att träffa människor. 
Jag tittar ut genom fönstret, på folk som promenerar, men varje gång dras min blick tillbaka in till hotellet, till kristallkronan som hänger i foajén. 
Den är alldeles för stor och flådig. 
Någon måste ha gjort ett kap, något att vara nöjd med. I ett rum bakom receptionen sitter ägaren och går igenom sin bokföring, kontrollerar revisorns arbete och gnuggar sina händer. 
Kristallkronan hör inte hemma på det här hotellet och inte jag heller. 
Jag sitter och röker mina första cigaretter på många år och den här gången lovar jag mig själv att jag aldrig ska sluta, förbrukar mina möjlig heter att åldras med någon, fortfarande med telef onen i handen, slänger då och då en blick på meddelandet som förklarar att jag drivit 

henne till det hon har gjort och det som nu blivit av allt. Vi var måna om varandras frihet och det var på bekostnad av ömheten. Hela natten är jag vaken och jag vet inte ens varför jag har denna ihärdiga smärta i maggropen, allt blev som jag ville. 
Till slut lägger jag mig inne hos barnen, somnar på en madrass på golvet medan jag lyssnar på hur de andas. Jag vaknar av att de fnissar och drar sina fingrar över mitt ansikte. 
Så fort mina ögon är öppna springer de iväg och skriker i ett annat rum och kärleken är den största sorg jag någonsin har känt. Kärleken är min största sorg. 
Kärleken är bara sorg och jag tittar ner i mina kupade händer som håller det kalla kranvattnet alldeles fint, sköljer mitt ansikte gång på gång och det röda i ögonen sprider sig, lägger sig på kinderna och hela ansiktet som en blomma. 
Handduken doftar lätt av tvättmedel och jag inser att jag inte är hemma hos mig själv, tappar upp ett bad med hett rykande vatten, klär av mig och lägger mig helt ner i badkaret, hela kroppen under vattenytan. 
Allting glittrar och ingenting tar slut. Allting glittrar.
Allting glittrar 
 

ENGLISH TRANSLATION 

All I want to know is the same that everyone else wants to know.
How will it end?
How will it end?
I took the sins of my mother and the wrongdoings of my brother, took it all in my arms and went down to the canal, all the way down, where the slope faced the water.
One father who had left and another who was left behind. Orion's belt in the night, the only constellation I knew and just enough weed and alcohol to have it all forgotten.
How will it end?
Ran along the beach a few hours later as if I had nothing to lose and I really hadn’t.
Someone sank like a hammer, another drifted away like a message in a bottle to another continent.
Everyone blossomed in the image of their parents, except for those of us whose parents didn't exist or from whom we withdrew too soon.
All I want to know is the same that everyone else wants to know.
How will it end?
Why would I need to keep a promise, always had a bulletproof smile.
She was a lower-class girl from a Christian cult and her whole being struggled, my love remained unanswered until we were about to part ways.
The summer holidays were a nebula, everyone approached one another, the attraction was so strong, yet the autumn would have us all go separate ways, only a fool could pretend that it wasn't so.
She took off all her clothes when I had already given up, but no one knew what or how.
The only one who knew anything at all was her, and what she knew was the answer to "why".
I was a thief, just like now, but back then, language was all I stole.
It was the two of us and the moon and a promise that couldn't be kept.
Now she's dead.
After the summer a middle-class girl took me by the hand to show me what the summer houses were like.
How will it end?
I can’t die until my mom dies.
Now I have children of my own.
I look at them, as if from someplace else.
Those children are so well kept, I stand between them and my mother who stands between me and death.
Death’s water-lock lies between them and what is to come.
Some distance from her family's summer house we drove the stakes into the ground to pitch a tent and she knew exactly where to be for us to avoid the ants, our bodies should be ours, she said.
She had everything and knew exactly how to keep it.
All I needed was a bottle of booze and a gun, but had to live with what was available.
I was gone long before she woke up.
People are taken out to the forest to be killed, not for recreation, but I guess that’s a class thing, too.
She found me a little ways down the road, at first she was angry and later comforting.
She put her head where my heart had once been and I felt absolutely nothing.
Can’t tell the birds from the bees. How will it end? All I need is a bottle of booze and a gun.
She whistled a tune and I bit the bullet, asked her to go to the tent.
I jerked off behind a tree before returning.
We pretended all the way back to the summer house and when we parted it was the last time we met.
You’ll never get rid of me, I’ll become a tree, I’ll become wood.
Lie down on the grass.
Remember when you loved me.
How will it end?
I can't die until my mom dies.
She made my brother go down with the kitten and leave it in the garbage room.
He stood in the hallway and stroked the fur with his little hand, tears flowing.
In the end he did as she said and the next day the cat was still down there.
We heard it meowing behind one of the dumpsters and ran out of there with our hearts pounding: ba-boom ba-boom.
I should have taken the sins of my mother and all my brother's wrongdoings down to some stream and washed everything and everyone clean.
He got himself a dog as soon as he had his first own apartment.
Only once did he let the dog run ahead, but it never came back. He stood outside the three-story building until the moon rose – the same moon as in my first poems, the same three-story building.
How will it end?
The night is so quiet, expansive – and I'm alone.
Can't find any narrative.
The wind moans and I go from town to town in an old Saab.
I don't remember if it was stolen or given away for free, but it was beat-up.
Leaving it on some country road when it’s out of gas, hitch-hiking to the nearest town.
The guy who picks me up has a sad face, no bulletproof smile.
He wants to forget something, too.
We talk about his childhood and how nothing turned out as he had hoped.
We sleep with each other at his house where I also spend the night.
I feel filled-up with love.
For a moment it feels like I'm going to stay close to him for the rest of my life, I lick his body, spin tufts of his chest hair with my tongue.
His wife has taken the children to the children's grandfather.
Afterwards, we forgot each other and had it not been for the fact that this song started playing, I really would not have remembered that any of this took place.
There’s nothing remarkable about this particular song, it goes like any other da-dida da-didae.
It's related to other things as well.
For example, it was on a mixtape I got from someone dear to me.
I listened to it day after day after day after day, year after year.
In the end, I had to toss it because I always cried when I listened to it – but even that went away.
I have no feelings anymore.
All I want to know is the same as everyone else wants to know.
How will it end?
I can't die until my mother dies and I watch the children while they listen to an old record from the 30’s, swinging back and forth and calling it dance – and I know they can't die until I die.
All I need is a bottle of booze and a gun.
Alicja! Alicja! I can't find any narrative.
You roll around in the tall grass behind the tailor shop with Przemyzław, you both just had sex for the first time in your lives.
The cats run in and out of the newly built house that will become a hostel, now that the Germans surely will return, this time as tourists.
We peel away ticks from our bodies, like nectar or pollen, except for those that were given enough time to dig into the skin.
We get help from Wujek and Ciocia to remove the ones that are stuck.
The kittens come and go.
Alicja already lives in Berlin and has three children, skating with them by Potsdamer Platz every winter.
In Germany she's a Pole.
The ice is thick but back in Sweden Przemyzław bursts into tears every time he remembers how he burst into tears in my arms in his parents' home village when he without warning found himself completely overwhelmed by the fact that the mountain's deep deep green color met the sky's deep blue.
I can't find any narrative, Przemyzław is my oldest friend and he's broken.
Everywhere in the world he's Swedish.
In Germany, he's a Pole.
In Poland, he can only cry nowadays.
He thinks the great outdoors are a comforting place but people like us are always killed in the woods.
There's no recreation, only stress and a lack of anchoring.
My body holds so much anger and so much sorrow.
All I need is a bottle of booze and a gun.
The greatest injustice in the world is that the children need me.
They are so well kept, despite my bursts of anger.
The oldest one has endured so many more.
She trembles with fear when I get angry.
I hug her, I kiss her, I say sorry, lift her up in my arms, bury my head in her stomach but when I explain why I got angry I am already angry again and the other child won’t stop crying, the sound is so loud that I have to cover his mouth with my hand.
Please, dear CPS, it’s all fiction, don't take my children away from me.
I can’t find any narrative, all I remember is fiction.
I forget names and faces alike, but I remember Alicja, I remember Przemysław.
Those children are so well kept and they can always, always, no matter what I do, claim the relationship that cements me as their parent – over time, over space, over generations.
Dad left.
He went down to the harbor one morning to buy fish, but never came back.
Many years later, a letter came from Coney Island, he had started playing the piano in some shabby place with a bunch of losers.
His left hand had always been strong, there is a lot of noodling going on in the lower register.
He doesn't touch the pedals.
He's joined a circus, but he's still the father who got angry and left, the same body, the same animal.
Please, dear CPS – it’s all fiction.
Don't take my children away from me.
All I want to know is the same as everyone else wants to know.
How will it end?
I can’t find any narrative, but at night I dream of everyone I no longer remember, dreaming that the world ends with a scream, those I once felt appear and disappear, either with empty or disfigured faces.
We sat outside the speakeasy that conducted its business in the open, a stone's throw from the square.
It had begun to dawn and we had the most intimate and meaningful conversations I’ve had in my life.
She and her best friend lived in a turn-of-the-century apartment right on the square, owned by the friend’s artist father.
Only original art hung on the walls and items from China and India and North Africa filled every room.
The walls of the oversized hall were covered with bookshelves full of books.
It happened that I spent the night there to avoid going all the way back to my mother's apartment.
She would lay down on the bed, closing her eyes, too tired to act out her desires, but too horny to fall asleep.

Restless, calling.
I only used my hand, soft movements, nimble fingers, didn't even have to take off her clothes.
I fell asleep while I was doing it and her rhythmic moaning penetrated the first sleep, the sound of a train flying through a wonderland with me shoveling coal.
As soon as she climaxed, she fell asleep and I fell into a deeper and deeper sleep while the day broke and the afternoon turned old.
We woke up at opposing ends of the bed.
She poured me coffee and my head spins, my heart pounding in my shoes.
I have to go down to the canal where I learned to speak and set fire to all the water.
When I tell her sister many years later, who I don't know is her sister, she laughs into her elbow, so that I won’t see.
I can feel it in every bone in my body, just wanting to lie down on the grass where I am, my head against the ground and sleep it all off.
Don't need anyone, I don't need anyone.
How will it end?
I have two children, it hits me like a hammer, I lift them both in my arms and go down to the water with them, I want to wash them clean but the water is gone, the river beds are filled with seaweed and with wet, smelly mud.
It only takes a moment and they are dirtier than they were before we got there.
Their little bodies are covered in something brown, they roll around in the seaweed and the mud and their child voices laugh out loud.
I can’t let them see me angry, being the one who constantly demands order is killing me.
My eyes are unable to focus on anyone, my gaze flutters.
Neither of us knew what love was but we both lived near an abyss, met by chance in a context where everyone had slept with everyone else.
Unloved as she was, she fell in love with men more easily than I emptied a bottle.
The only thing left was to get married, and we did it at once, I moved in with her the next day and for a while our bodies stood in a straight line in relation to each other, but eventually it became clear that it was a lunar eclipse, one that can’t be seen.
We learned loyalty but passion drifted as it wished, just as before.
She was white as fish bones and I as a bucket of tar and we were connected to each other forever.
The clouds look small on the horizon, like headlines in old full-size newspapers and I drive a car far above the speed limit on an empty country road, let go of the steering wheel and close my eyes but forget to disconnect the seat belt and when the car jumps I know I won’t die.
Everything is over in an instant and I crawl out of the car hurting badly.
After a while, someone stops by the country road and jogs down to me.
I can tell that he doesn't usually run and that he both wants to help me and avoid being with someone seriously injured.
He talks on the phone and when he arrives I understand that he has called the ambulance.
He holds a hand under my head and says I can't fall asleep, but I know I can't die until my mother dies.
How will it end?
I should have done everything differently, should have done it better, should have washed everything clean.
How will it end?
The instinct to flee  is carved into my DNA, it goes so deep, so deep and that's all I can give as a gift, that's all I can pass on.
They can only forgive me if they let me die. I can't say anything, have become completely mute or I’m already forgetting what has happened.
Outside the window a street cat strolls by, further away a dog barks but in the corner of my eye there's someone new that I long for, the black hair that blends with the shadows, we drink each other every night.
I never get full and the hunger makes my body tremble and freeze and vibrate and the only thing that can stop the tremors for a moment is my ability to forget.
The only thing that can stop the tremors is my ability to forget and when the children are grown up they come to me with flowers while I sleep next to a stranger.
I wake up much later and see that the sunflowers have withered and on the bedside table colored drawings of the little prince are left.
I dream the same dreams over and over again, with minor variations.
They usually end the same way and when they end in a new way I get surprised and wake up.
I tell myself I just dozed off but things have changed.
An insect that looks like a large ant flies down on the table, a few inches from my hands.
While I'm still watching, it pulls off its own wings, one after the other, and then walks across the table.
I have no time for people on the streets, no time for people standing in the corners waiting with their speeches or their cigarettes or whatever they keep in their mouths.
Just want someone close, folded around myself in someone's arms and just the wind orating and the rain smattering against the window and cools down the house while we warm ourselves deep inside under a pile of blankets and quilts.
We don't even look each other in the eyes, we just move our mouths over each other's bodies, the eyes so close to the skin that even the finest blood vessels become visible, like a thin and intricate network of red threads.
I wake up again and again and again and every time I find myself somewhere else.
You brush something off my shoulder and I don't even know who you are.
The bats fly around the church tower, I hear the sound of their wings, glimpsing one or two flying out while the dew cools my body and the moon makes the water droplets look like ice crystals.
Where are the arms that held me?
The love that was promised to me?
All I need to do is close my eyes and it comes over me like a bucket of tepid olive oil, the realization that all this is a sad and ancient feeling – nothing new, nothing new.
The pastures are rich in grass and herbs, deeply green and soft in my eyes.
I was always innocent when I was asleep, innocent when I dreamed, running in through the gate, into the cemetery, the same cemetery that my friends and I walked in when we were teenagers, and we laughed and promised one another to remain friends until death would do us part.
Björn changed his name and moved to Florida. I see pictures of him and his wife and son on facebook sometimes.
Others died, or almost died.
One or two should have died.
Przemyzław had gotten a job as a lumberjack the last time I heard from him, but he was too tired to meet people.
I look out the window, at people walking, but each time my gaze is drawn back into the hotel, to the crystal chandelier that hangs in the foyer.
It's way too big and fancy.
Someone must have made a bargain, something to be happy about.
The owner sits by a desk in a room in another room behind the reception, going through his accounts, checking the auditor's work while rubbing his hands.
The crystal chandelier doesn't belong in this hotel and neither do I.
I sit and smoke my first cigarettes in many years and this time I promise myself that I will never stop, exhausting my opportunities to grow old with someone, still with the phone in hand, occasionally glancing at the message that explains that I pushed
her to what she has done and what has now become of everything.
We cared about each other's freedom and it was at the expense of tenderness. All night I'm awake and I don't even know why I have this persistent pain in the pit of my stomach, it all turned out the way I wanted.
Finally, I lie down in the children’s room, falling asleep on a mattress on the floor while I listen to how they breathe.
I wake from them giggling and running their fingers over my face.
As soon as I open my eyes, they run away to scream in another room and love is the greatest sorrow I have ever felt.
Love is my greatest sorrow.
Love is just grief and I look down into my cupped hands that hold the cold tap water all nice and still, rinse my face again and again and the red in my eyes spreads, settles on the cheeks and the whole face like a flower.
The towel smells lightly of detergent and I realize that I am not at home, pouring a bath of hot steaming water, undressing and lying down completely in the bathtub, my whole body below the water surface.
Everything glitters and nothing ends. 
Everything glitters.
Everything glitters. 





 

Author: Khashayar Naderehvandi, Sweden.
Translation: Aron Abrahamsson.
From the book “Allting glittrar och ingenting tar slut” (Norstedts, 2016).