Bron (asså inte tv-serien)
Bron (asså inte tv-serien)
Den 4 januari hittas öresundsbron mördad. Poliserna Sagan och Martina misstänker ett politiskt motiv bakom mordet och fallet visar sig vara mer komplicerat än de någonsin kunnat ana.
Recension från Sydsvenskan
”Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.”
Bertolt Brechts rader från trettiotalets Tyskland har tragiskt nog fått bärighet även i vår tid och fungerade som utgångspunkt för poeten Athena Farrokhzads omtalade sommarprogram 2014. Citatet har dessutom fått en central placering i programbladet till scenkonstkollektivet PotatoPotatos nya produktion ”Bron (asså inte tv-serien)”. Just detta att till synes tala om annat, har annars blivit något av PotatoPotatos signum. Genom att vända och vrida på samtida populärkulturella fenomen synliggör gruppen strukturer, normer och ideal som genomsyrar vårt samhälle. Nu har turen kommit till dramat kring Bron, som trots titelns försäkran har lånat åtskilliga drag från just tv-serien. Med hjälp av poliserna Sagan och Martina ska ett misstänkt dödsfall klaras upp och det visar sig att det är Öresundsbron själv som blivit mördad. Av Sverige eller Danmark? Eller är det i själva verket Ryssland eller det samlade Schengenområdet som bär skulden för mordet? Ett är säkert; de två slätkammade gestalterna som kanske heter Jimmy Åkesson eller varför inte Udo Pastörs eller Lega Nord har inget med saken att göra. Inte med detta och inte med bränderna på asylanläggningarna heller. Men det hindrar för den skull inte att de applåderar den som utfört dåden. Jenny Möller Jensen hör till PotatoPotatos kärna och tillsammans med systern Thora står hon för såväl idé som regi och samtliga roller i dramat. En serie autentiska bilder från krigets Syrien skänker en bakgrund av isande allvar till kriminalgåtan. På obduktionsbordet ligger resterna av bron uppfläkt och var och en av oss i publiken får en uppgift i jakten på mördaren. Driften med tv-seriens gestalter plockar initialt en del skratt, när könsrollerna vänds ut och in och Jenny Möller Jensens Martina handfast kliar sig i skrevet. Frågan är om poliserna överhuvudtaget kan komma åt gåtans lösning genom kriminaldramats dramaturgi, som kräver att en enda skyldig gärningsman definieras? När det i själva verket rör sig om en hel mänsklighet?
Några enkla lösningar ger inte ”Bron (asså inte tv-serien)” utan strandar i ett högst medvetet haveri samtidigt som skådespelarna glider ut ur sina roller och in i en metanivå som de båda säger sig avsky. Konceptet är spretande och buret av ensemblens vilja och ämnets angelägenhet, ett hopkok av högt och lågt, skarpa iakttagelser och lösa trådar"
"Att det finns
såhär konstiga
människor."
Youtubekommentar